• Hopp och förtvivlan

    Ofrivillig barnlöshet går inte riktigt att bearbeta eller sörja för vi vet aldrig om vi kommer lyckas. Vi är mitt i det hela tiden. För varje månad med tabletter, sprutor, otaliga läkarbesök och för varje ägg som inte blivit befruktat kan vi inte riktigt sörja och gå vidare för någonstans där finns ju hoppet fortfarande kvar. Vi hoppas ju att det ska ge med sig.  

    För varje månad av misslyckande har tvivlet krupit på. Kommer det någonsin att ta sig? Kommer det någonsin fungera? Kommer vi bli föräldrar? Men efter varje månad av misslyckande har vi hjälpt varandra upp. Det är hoppet om att det kanske går nästa månad som hjälpt oss upp igen. Hoppet och viljan att en dag få bli föräldrar.  

    För det är lite så våra senaste månader, eller år, sett ut. Hoppet när man tar de där sprutorna. Hoppet när man dag för dag kan se på ultraljudsskärmen hur äggen växer. Hoppen när den sista sprutan är tagen och man vet att inom tre dagar kommer det vara ägglossning. Sedan besvikelsen och förtvivlan när mensen är ett faktum. När det går upp att ännu en månad gått utan ett positivt resultat.  

    Mitt i allt kämpande känner vi att vår resa gett oss en otrolig ödmjukhet till livet som inte skulle uppstått om vi inte var så nere i den stora besvikelsen eller upplevt det där tvivlet. Vi känner ödmjukhet till varandra, till vårt hem, våra vänner och till livet. Vi har fått en större förståelse för andra människor och kommer aldrig säga till någon som går igenom en kris att vi förstår dem. Man kan inte förstå förrän man är där själv. Istället känner vi oss ödmjuka inför de som kämpar.  

    Det är inte synd om oss. Livet är underbart med alla dess toppar och dalar, även om tvivlet ibland tar överhand. En dag bara måste det vara vår tur.  

    13+
  • Tack för all kärlek!

    Så mycket kärlek, omtanke och påhejningar vi har fått sedan vi berättade om vårt missfall förra lördagen. Vi visste att det var ett ämne som behövde komma upp till ytan och få lov att pratas om. Men vi visste inte till vilken grad. Det är så många som hört av sig med sina egna berättelser. Så många som har en liknande historia som vi. Det har gett ännu mer hopp och en känsla av att vi inte är ensam i detta. Tyvärr får man väl säga, för man önskar ingen att behöva genomgå den resa som vi är mitt i.

    Hade vi vetat hur mycket kärlek vi skulle få. Hur många som skulle visa omtanke för oss. Hur många som skulle vilja dela med sig av sina berättelser för oss och peppa oss så kanske vi skulle ha berättat om våra svårigheter med att bli gravida långt tidigare. Men vi kommer i ett senare inlägg fokusera mer på våra tankar om, och hur vi resonerade kring, att berätta eller inte berätta för familj och vänner.

    Nu ville vi bara tacka er för all kärlek och omtanke och säga att vi uppskattar att så många av er öppnat upp er och berättat era historier för oss. Det gör det på ett sätt betydligt lättare att bearbeta det som hänt och verkligen förstå att vi absolut inte är ensamma.

    Nu blickar vi framåt, känner absolut inte för att ge upp och är mer än någonsin taggade på att sätta kommande plan i verket.

    Känner ni att ni behöver öppna upp er, eller bara få skriva av er, känn er fria att skriva en kommentar till detta inlägg, eller ett meddelande till oss via vår Instagram, spermienochegget.

    13+