• Ett ägg i rekordformat

    Den åttonde dagen i cykeln är här och det var dags att köra den där timmen till Malmö i morgontrafiken. Det gick betydligt smidigare än planerat och vi var i Malmö i väldigt god tid. Så pass god tid att vi hann köpa en varm choklad innan läkarbesöket.  

    Det som den här gången gör oss väldigt glada, att det finns ett ägg som är väldigt stort, är också det som gör oss så konfunderad. Vad är det som gör att det ena gången utvecklas på ett sätt och att det den andra gången utvecklas på ett annat sätt?  

    Kroppen är bra märklig. Fantastiskt på ett sätt, men också så himla svår att förstå. Det finns medicin till det mesta och man kan hjälpa kroppen på traven med både det ena och det andra.

    Vi bokade ett återbesök till när vi är tillbaka från Göteborg efter helgen för att följa upp ägget. För den här gången är det bara ett ägg som växt. Precis som vår läkare föredrar det. Fram till dess tar Izabella sprutor för att få ägget att fortsätta växa, men också för att det inte ska släppa. Även om ägget var stort, så pass stort att det skulle kunna lossna vill vi att ägglossningen kommer senare så att slemhinnan hinner mogna.  

    Vi lämnade Malmö igen efter ett besök på sjukhusets apotek. För att få ihop logistiken med jobb tog Izabella dagens första möte i bilen på vägen hem. Några möten till och sedan vidare färd mot Göteborg.

    Denna cykel slår nog rekord i logistikproblematik! 

    2+
  • Att ”tvingas” berätta

    Vi har i ett tidigare inlägg berättat om vår resa till London där vi hade några nervösa minuter både på apoteket och i säkerhetskontrollen på flygplatsen. Nervositeten var dock inte riktigt över bara för att vi landat.  

    Vi var i ett tidigt skede av vår behandling och jag har för mig att det var andra eller tredje behandlingen som vi genomförde med sprutor. Vi hade ännu inte berättat att vi försökte skaffa barn och än mindre att vi genomförde en behandling eftersom vi inte kunde få barn själva. Det faktum att vi skulle spendera en hel helg borta med mediciner som behöver ligga i en kyl, gjorde det lite svårt att inte berätta. För hur konstigt skulle det inte vara om vi bara smög in en spruta i kylen och vår kompis skulle plocka ut något. Lite svårt att snacka bort måste jag medge.  

    Vi skulle helt enkelt bli “tvungna” att berätta. Jag väljer att sätta tvungna inom citationstecken för det kändes inte som ett direkt tvång utan snarare kanske ett bra tillfälle att få en anledning att berätta för en nära vän. I detta stadie hade vi, eller kanske framför allt jag (Izabella), en tanke om att det snart skulle gå och att vi på ett kul och spektakulärt sätt skulle få berätta för alla att vi skulle bli tre. Mer om varför vi inte berättade tidigare kan ni läsa i detta inlägg där vi går genom vår egna tankar kring att berätta eller inte berätta.   

    Även om det är en av mina absolut bästa vänner som jag delar i princip allt med, kändes det lite nervöst när stunden närmade sig. Hur berättar man egentligen en sådan sak? Vi hade ju knappt några svar alls vid detta tillfälle (och har egentligen inga fler svar idag, endast en massa erfarenhet) och viste inte ens själva vad vi kastats in i.  

    ”Jag bara säger det”

    Jag bestämde mig för att bara säga det. Vi hade en kort stund i lägenheten innan vi skulle ge oss in till centrum. Min vän stod i badrummet och då bara sa jag det. “Vi försöker bli gravida men kan inte bli gravida på egen väg. Jag tar nu mediciner som behöver ligga i kylen och skulle därför behöva låna den.” Jag vill minnas att vi fällde några tårar och kramades. På vägen in till centrum pratade vi om barnlöshet och som de flesta vi stöter på känner alla någon som varit barnlös så ämnet var inget nytt för vår vän heller.  

    Helgen fortlöpte som nästan vilken weekend som helst. Det enda som kunde ge en antydan till vår barnlöshet måste varit det faktum att när alla andra hade med sig dricka till hemmafesten hos vår vän, hade vi med oss sprutor.

    2+
  • Pussla med schemat – Del 2

    Hur gick då samtalet med läkaren?  

    Jag ringde eftersom Izabella satt i möte hela dagen.  Berättade läget och sa att vi behöver komma antingen på cykeldag 8 eller cykeldag 11.  

    Eftersom det är helt omöjligt att cykeldag 3 veta hur cykeldag 9 kommer se ut så är det ännu mer omöjligt att veta hur cykeldag 11, 13, 14 eller 16 kommer vara. Därför fokuserade vi på det första. Att få komma på ultraljud cykeldag 8.  

    Det blev ett bra samtal med läkaren. Izabella skulle börja ta Letrozol. Den här gången två tabletter dagligen i fem dagar (cykeldag 4-8). Sedan ska vi in på ultraljud för att kolla äggen på cykeldag 8 precis innan vi rullar iväg till Göteborg. En resa i morgontrafiken söderut en timme för att sedan köra norrut mot Göteborg känns inte så himla jobbigt när man helt plötsligt börjar känna att man kanske inte behöver spilla bort en hel cykel.   

    2+
  • Att flyga med kylväska och sprutor

    Vi har i ett tidigare inlägg berättat om när vi lyckades tajma två läkarbesök i en cykel så vi kunde vara iväg på en weekend i London under en behandling. Vi slutade det inlägger med en liten cliffhanger när vi sa att vi i ett annat inlägg skulle berätta hur resan dit med medicinen gick. 

    Planen var att jag var och jobbade i Malmö, gick på mitt läkarbesök, hämtade upp medicinen och hoppade på tåget till Kastrup på Triangeln. Andreas jobbade i Helsingborg och tanken var att han skulle ta med en kylväska och hoppa på tåget mot Kastrup. Ganska enkelt kan tyckas men hela planen och behandlingen höll faktiskt på att skita sig redan innan vi ens kommit iväg. Som vanligt hade jag problem att få tag i medicinen. Första apoteket hade inte medicinen men det visade sig att apoteket precis vid Triangel skulle ha den. Jag cyklade därför tillbaka till mitt jobb, lämnade cykeln och jobbade den sista timmen innan jag i god tid loggade ut.  

    Därefter gick jag bort till apoteket och det var såklart några före mig. Tiden gick men kön blev inte kortare. När det var en kvar före mig, och den som stod framme hos apotekaren hade stått där ett bra tag utan att det började kännas som de började bli klara, började jag bli väldigt stressad. Det var nu inte alls lång tid till tåget skulle gå. Jag gick därför fram till pensionären som satt helt lugnt och väntade, som hade numret innan mig och berättade att jag var tvungen att få med mig denna medicin. Men att jag skulle med ett tåg till flygplatsen om mindre än tio minuter och frågade därför snällt om jag kanske skulle kunna få gå före henne i kön. Svaret blev: “Jag har faktiskt också mycket att göra och har inte tid att vara här hela dagen.” Lite snopet sa jag snällt okej samtidigt som stressen växte i mig. En annan apotekare måste sett mitt stressade utryck för när pensionärens nummer ropades upp öppnade hon en kassa till och jag fick min medicin. Med påsen i högsta hugg och med resväskan flygande efter mig sprang jag sedan till tåget och hann precis med det.  


    Väl framme på flygplatsen kom vi fram till säkerhetskontrollen. Vi sa direkt till att vi hade kylväska och flytande medicin med oss och fick ställa oss vid sidan och öppna den. Vi hade laddat upp med alla papper vi läst på nätet skulle vara bara att ha med. Det var allt ifrån bipacksedel, läkarjournal och utdrag från läkemedelsjournalen. När säkerhetspersonalen började titta i papperna kunde de inte hitta någonstans där det stod att den skulle förvaras kallt. Vi blev lite nervösa även om vi var säkra på att det stod någonstans eftersom vi läst det tidigare och för att den faktiskt ska förvaras kallt. Det var bara att börja bläddra i den ganska långa bipacksedeln. Efter en stund hittade vi det och fick komma igenom.  

    Ett lite roligt sidospår i det hela är att vi i ett fack i kylväskan hade en vinöppnare. En sådan med kniv och hela köret som de helt missade i jakten på texten i bipacksedeln. Detta insåg vi först när vi kommit fram till London och för att inte bli tvungna att lämna bort den i säkerhetskontrollen på vägen hem fick den bo kvar hos våra kompisar i London.

    Detta var snart två år sedan. Det var ungefär 3 personer som visste om att vi aktivt försökte bli gravida. Nu skulle vi bli tvungna att berätta för en fjärde. Vi behövde ju faktiskt lägga in sprutor i hennes kyl. 

    5+
  • Allt går visst inte att planera

    Året är 2016. Det var elva månader sedan vi träffades första gången. Vi sitter på en supermysig italiensk restaurang på en av Lübecks mörkaste kullerstensgator. Restaurangen är så nära man kan komma en ”hemma-hos-restaurang”. Det kändes som att vi var inbjudna till den italienska familjens hem och åt. Maten var enormt god.

    Där satt vi och helt obekymrat pratade om framtiden tillsammans. Vi spånade på när det var dags att gifta oss. Var vi skulle resa nästa gång. I vilken månad vi ville ha barn. Var vi skulle åka på bröllopsresa. Vad vi ville uppleva tillsammans. Hur vi ville att vårt bröllop skulle vara. Hur många barn vi ville ha.

    Där satt vi på torget dagen efter och avnjöt en god tårtbit i solen lyckliga över att ha träffat varandra. Glada över att vara så väldigt synkade i vårt sätt att vilja leva. Lyckligt ovetandes om att det är helt omöjligt att planera in när man ska bli gravid.

    Gravid är inget man själv bestämmer att man ska bli. Gravid är inget man blir bara för att man slutar skydda sig. Gravid är inget man blir bara för att man slutar vara försiktig.

    Vi har upplevt väldigt mycket utav det vi pratade om den där kvällen i Lübeck. Bröllopet inföll 2 år senare sent på våren, vilket vi insett var ganska exakt som vi planerade.

    Men att planera när man ska skaffa barn går inte. Inte för oss.

    Det går att planera för när man kan vara redo. När man är redo att börja försöka. När man är redo att bli föräldrar. Men det går inte att planera för när man ska få barn.

    10+