• Så var det att ha paus

    En sommar utan behandling har passerat. De första månaderna på flera år utan behandling och läkarbesök har passerat. Så hur var det egentligen?! Har vi kunnat släppa det? 

    Jag skulle nog vilja säga både och! Vi har njutit av att slippa planera om semestern eller middagar för att lyckas klämma in ett läkarbesök. Det har varit skönt att slippa hålla koll på mediciner som ska tas bestämda klockslag. Vi har druckit goda drinkar och vin och ätit charkuterier och råbiff utan att behövt tänka oss för.  

    Vi skulle nog dock ljuga om vi sa att vi släppt det helt. Och helt ärligt, hur skulle vi ens kunna släppa det helt? Inte bara för att det varit vår vardag i flera år utan för att det är något som hela tiden gör sig påmint. Sommar betyder tunnare kläder och badkläder på stranden. Stora magar har synts tydligt överallt. Detta har många gånger påmint oss om det som inte blev något för oss. Om allt gått som det skulle hade jag varit en av dem som låg på stranden med en höggravid mage i vädret.  

    Vi har under pausen även passerat det datum som skulle varit planerat födelsedatum för det som skulle blivit vårt barn. Det var lättare än förväntat även om det så klart kändes lite extra när barn föddes runt detta datum, och vi står kvar på ruta ett.  

    Och även om vi inte kunde låta bli att försöka tajma det som borde varit en ägglossning, (för ja, även om vi har haft paus i över två månader hann vi bara med en enda lång cykel.) har vi njutit av vår välbehövliga paus. Nu är dock pausen över och vi har gått in på vårt tredje år med behandlingar. I nästa inlägg kommer vi uppdatera er om denna månads behandling! 

    5+
  • Att ta en paus

    Hur kan man ta en paus i att försöka uppfylla en av sina största drömmar? Hur tar man beslutet att inte ens försöka?  

    För ett drygt år sedan kunde jag inte överhuvudtaget förstå hur någon kunde ta en paus frivilligt. Hur kan man inte vilja ge varje månad en chans? Då, och även idag, led jag med dem som tvingades ta en paus över sommaren eftersom kliniken de var på höll sommarstängt. 

    I juni var vi väldigt hoppfulla, precis som alla andra gånger tidigare. Vi var på ett läkarbesök gemensamt när vår läkare nämner att vi borde ta en paus över sommaren. En klump bildades i magen när han nämnde det. En paus? Ska vi ta en paus? Varför? Ska du åka bort? Var ska du hänn? När kommer du tillbaka? Eller va? Varför? Ska vi? Paus?  

    Det lät helt orimligt när han sa det. Inte kan vi pausa från det här. Vad gör man ens när man inte springer på läkarbesök stup i kvarten? Efter över 24 månader med konstant behandling och läkarbesök har detta blivit vår vardag och det är nästan svårt att tänka sig hur livet såg ut innan. Detta som är en del av varje steg vi tar, skulle helt plötsligt pausas.  

    Efter några veckors fundering och efter att även den hoppfulla cykeln slutade negativt var det nog faktiskt precis vad vi behövde. Eller i alla fall jag. För även om Andreas såklart påverkas otroligt mycket psykiskt, är med på många av läkarbesöken och är fantastisk på att påminna om medicin kan vi inte komma ifrån att det är jag fysiskt som måste vara med hela tiden. Det är min kropp som får ta emot alla hormoner och läkemedel och det är även jag som får leva med biverkningarna, även om jag tack och lov varit ganska förskonad från dessa.   

    Och någonstans där kändes det helt rätt. 

    Vi beslöt oss för att koppla bort allt som hade med läkarbesök och medicinering att göra. Vi skulle därmed få en sommar där vi slapp passa läkartider och ställa om semesterplaner. Läkartiderna och kroppens tidschema stämmer allt för ofta inte alls överens med ens egna planer som satts sedan tidigare. Vi skulle få slippa hålla koll på mediciner och vilka tider de skulle tas. Vi skulle slippa fundera över om cykeln slutade positivt eller negativt. Slippa räkna ner dagarna till att få svar. Slippa besvikelserna när det inte går. Vi skulle ha en sommar där jag kunde ta ett glas vin utan att ha dåligt samvete för att det kanske på något sätt skulle påverka fertiliteten. Vi skulle helt enkelt ha en sommar utan några måsten.  

    Vad händer nu?

    Nu börjar kvällarna bli mörkare och kallare. Semestern känns mer och mer avlägsen och vardagsrutinerna börjar falla tillbaka. Planen är därför att vi nu återgår till att försöka. I november har det gått ett år sedan graviditeten och vår läkare kan skicka en remiss till IVF. Förhoppningsvis är kön kort och vi får sätta igång snabbt. Även om november känns som en bit bort och vi är väl medvetna om att IVF inte är 100-procentigt känns det skönt att ha en plan. Vi har något att förhålla oss till och kan se en plan framåt.  

    Nu håller vi tummarna för att kroppen har “nollställt sig” efter en sommar utan några tillsatser och reagerar bra på medicineringen. 

    7+