• Berätta eller inte berätta?

    En av anledningarna till att man inte pratar om att det är svårt att bli gravida eller att man fått ett tidigt missfall tror vi ligger mycket i att det “allmänna rådet” är att inte berätta för någon om sin graviditet innan vecka 12. För det finns ju trots allt en ökad risk för missfall då. Statistik säger att cirka 80% av alla missfall sker innan vecka 12.

    Om allmänna rådet är att inte berätta för någon innan vecka 12 är det inte konstigt att folk inte berättar om hur svårt det kan vara att bli gravid, eller om ett missfall. Men om 1/3 av alla graviditeter slutar i missfall, och 1/5 av alla par har svårt att bli gravida. Hur kan det då vara så farligt att berätta?

    Vi själva funderade mycket fram och tillbaka under hela perioden som vi kämpade med att bli gravida om vi skulle berätta, för vem och när. Vi var väldigt tidigt överens om att vi inte ville vara en del utav problemet att tysta ner det. Vi ville försöka normalisera det. Men trots det var det få som kände till att vi försökte bli gravida. Konstigt kan man tycka. Men när man är mitt i en kamp och flera gånger i månaden kastas mellan hopp och förtvivlan är det inte så lätt att bara berätta. Kanske behöver man ha varit i en liknande situation för att kunna förstå hur viljan över att berätta hela tiden står i någon form av relation till hur mycket man faktiskt orkar dela med sig av.

    Någonstans handlar det inte bara om att berätta, för efter det kommer det följdfrågor. Några av personerna man berättat för frågar av medkänsla hur det går. Ibland kommer frågan vid en tidpunkt i månaden när man är full av hopp för att man ska prova något nytt eller när man är i skedet då man vet att man prickat ägglossning och väntar på att få ta det testet som förhoppningsvis ska visa positivt. Just då kanske det inte är så jobbigt att svara. Men dagen mensen kommit och det gått ännu en månad då man misslyckats är frågan inte lika lätt att svara på. Det är viktigt att ingen misstolkar detta stycke och slutar fråga helt. Vi vill bara lyfta ett argument till att man väljer att inte berätta eller väljer att berätta för bara några få. Själv har vi tyckt det varit skönt att några få vetat om vår situation och med dem har vi kunnat ventilera det som hänt.

    En annan svårighet som infaller i samband med att berätta för vänner är att man ibland sätter dessa i en svår situation då det inte är lätt för dem att veta hur de ska bete sig runt ämnet. Ska man fråga när man ses eller ska man bara ignorera ämnet? Ingen enkel fråga och inga självklara svar.

    Under perioden vi försökte bli gravida har vi många gånger sagt att efter denna månad berättar vi. När mensen sedan kommit och vi insett att det inte blev något denna månad heller har dock besvikelsen tagit över. Just dessa dagar när det är som mest definitivt att det inte blev något finns det ingen som helst lust att berätta. På menscykeldag fem, ungefär i samma veva som man börjar släppa att det inte blev något och därför skulle kunna vara redo att berätta, börjar behandlingen inför nästa försök. Kraftsamlingen inför nästa försök börjar och hoppet om att det denna gång skulle lyckas ökar. Det gjorde att vi då inte tog upp ämnet, utan hoppades istället på att vi några veckor senare skulle kunna få lämna det positiva beskedet att vi var gravida.

    Och så fortsatte det. På hösten samlade vi mod till oss och tänkte berätta för vår familj vad vi gick igenom. Min (Andreas) mormors försämrade tillstånd under hösten och senare bortgång gjorde att fokus flyttade helt ifrån oss, så vi berättade inte då heller.

    Istället blev vi äntligen gravida! Efter att länge ha funderat på att berätta om våra försök var vi väldigt redo att tidigt berätta om graviditeten, trots att vi var väl pålästa om missfallsrisken. Och vad var det värsta som skulle kunna hända? Vi skulle fått vara glada i onödan, och vad är det egentligen för fel med det? Det är ju inte så att missfallsrisken minskar för att man inte berättar. Tyvärr slutade ju graviditeten i just ett missfall men vi är ändå så extremt glada att vi tidigt berättade för våra familjer om graviditeten. Vi fick under en tid vara väldigt glada tillsammans och exalterade över att det nu äntligen hade hänt. Att vi nu äntligen var gravida. Senare berättade vi för våra vänner. Det var så mycket glädje och många var väldigt glada för vår skull.

    Hade vi inte berättat om graviditeten tidigt, innan vecka 12, hade det inte alls känts lika lätt att även berätta om missfallet. Att ha svårt att bli gravida är extremt påfrestande. Att få missfall är något enormt tungt att bearbeta. Att förstå vad som skett och försöka ta sig vidare är inte lätt. Nu har man någon att prata med och folk vågar komma fram till en och berätta att de tänker på en och hoppas det går vägen inom snar framtid.

    Vårt innerliga tips så här i efterhand är att berätta för familj och vänner. Eller åtminstone för en utvald vän som du kan prata med. Det underlättar och du känner dig inte ensam.

    Hur känner ni inför att berätta? Ni som har svårt att få barn, har ni berättat för någon i er omgivning?

    Ni som är/har varit gravida, hur kände ni inför att berätta? Berättade ni tidigt eller väntade ni till efter vecka 12?

    9+
  • Året som skulle bli vårt

    2020 skulle bli vårt år. Det var året vi skulle få berätta för hela världen att det äntligen var vår tur. 2020 var året då vi skulle spendera alldeles för många timmar och för mycket pengar i barnbutiker. Året då vi skulle vara föräldralediga tillsammans. Året då vi skulle bli föräldrar.

    Så blev det inte.

    I stället sitter vi med en krossad dröm. Tillbakakastade till vad som känns som ruta ett. Tillbaka där vi var för två år sedan.

    Vi såg så tydligt båda två på skärmen vid ultraljudet att hinnsäcken var så tom så att det var helt omöjligt att embryot hade utvecklats vidare. I samma sekund som läkaren berättade att det inte fanns några hjärtslag brast det. Inte bara för att vår graviditet slutat i ett missfall. Utan för att år av längtan och kämpande lett till ingenting.

    Här kommer ni kunna läsa om vår väg till det efterlängtade plusset, missfallet och vårt fortsatta kämpande mot vår dröm.

    20+