• Alla kan få barn utom vi

    När jag kämpar och kämpar månad efter månad, och bara längtar efter att få ha en växande mage eller ett barn att rå om kan det ibland kännas så tungt att möta en gravid på stan eller föräldrar med barnvagn. De har något som vi så länge kämpat för och där och då känns det som vi är de enda i världen som inte kan få barn. Jag tror det är en ganska naturlig känsla hos personer som är i vår situation. Det beror nog mycket på att man inte så ofta pratar om vägen till barnet utan tar bara förgivet att vägen sett lika dan ut för alla, spikrak och enkel. Nu vet vi ju att det inte är så och när den tunga känslan kommer över mig brukar jag tänka att de kanske också kämpat länge för sin graviditet och sitt barn. Det är då med lite lättare steg jag går vidare.

    Men så en dag kommer den där oundvikliga dagen. Dagen då någon nära en berättar att de väntar barn. Det är då inte lika lätt att bara gå vidare och låta det passera. För en sekund stannar allt, klumpen i magen börjar växa och en liten bit av hjärtat går sönder. Det som vi kämpat så mycket för ska någon annan nu få uppleva. Det skulle ju vara vi som berättade att vi väntade barn. I nästa sekund är alla dessa känslor som bortblåsta och hjärtat har blivit ännu lite större än det var innan de berättade. Våra vänner väntar ett litet mirakel. För om det är något vi lärt oss under denna resa är det att varje barn som skapas och föds är ett litet mirakel. Det är ett mirakel att två personer tillsammans skapat ett litet embryo. Det är ett mirakel att detta lilla embryo valt att fastna i mammans kropp och utvecklas med armar, ben, fingrar, tår och ett hjärta som slår.

    Vilken lycka att få dela denna glädje med de blivande föräldrarna. Vilken underbar nyhet att vi ska få ännu ett kompisbarn att leka och gosa med. Ett barn som vi dessutom kan lämna tillbaka när en blöja behöver bytas, när skriket inte vill sluta eller när det är dags att äta eller barnet vägrar sova. Tänk att vi ska få följa detta barn under dess uppväxt. Få vara de som bjuder på godis på en vardag eller som låter dem vara uppe lite extra trots att föräldrarna sa 19.00 innan de gick. För även om det inte är samma sak att låna någons barn växer hjärtat lite extra varje gång de kastar sig i ens armar när man kommer eller vetskapen om att de kan somna tryggt med en även om föräldrarna är borta.

    Visst, det kommer aldrig bli vårt barn men oj vilket mirakel och vilken glädje att vi får dela våra vänners glädje i att ett till barn är på väg.

    10+
  • Berätta eller inte berätta?

    En av anledningarna till att man inte pratar om att det är svårt att bli gravida eller att man fått ett tidigt missfall tror vi ligger mycket i att det “allmänna rådet” är att inte berätta för någon om sin graviditet innan vecka 12. För det finns ju trots allt en ökad risk för missfall då. Statistik säger att cirka 80% av alla missfall sker innan vecka 12.

    Om allmänna rådet är att inte berätta för någon innan vecka 12 är det inte konstigt att folk inte berättar om hur svårt det kan vara att bli gravid, eller om ett missfall. Men om 1/3 av alla graviditeter slutar i missfall, och 1/5 av alla par har svårt att bli gravida. Hur kan det då vara så farligt att berätta?

    Vi själva funderade mycket fram och tillbaka under hela perioden som vi kämpade med att bli gravida om vi skulle berätta, för vem och när. Vi var väldigt tidigt överens om att vi inte ville vara en del utav problemet att tysta ner det. Vi ville försöka normalisera det. Men trots det var det få som kände till att vi försökte bli gravida. Konstigt kan man tycka. Men när man är mitt i en kamp och flera gånger i månaden kastas mellan hopp och förtvivlan är det inte så lätt att bara berätta. Kanske behöver man ha varit i en liknande situation för att kunna förstå hur viljan över att berätta hela tiden står i någon form av relation till hur mycket man faktiskt orkar dela med sig av.

    Någonstans handlar det inte bara om att berätta, för efter det kommer det följdfrågor. Några av personerna man berättat för frågar av medkänsla hur det går. Ibland kommer frågan vid en tidpunkt i månaden när man är full av hopp för att man ska prova något nytt eller när man är i skedet då man vet att man prickat ägglossning och väntar på att få ta det testet som förhoppningsvis ska visa positivt. Just då kanske det inte är så jobbigt att svara. Men dagen mensen kommit och det gått ännu en månad då man misslyckats är frågan inte lika lätt att svara på. Det är viktigt att ingen misstolkar detta stycke och slutar fråga helt. Vi vill bara lyfta ett argument till att man väljer att inte berätta eller väljer att berätta för bara några få. Själv har vi tyckt det varit skönt att några få vetat om vår situation och med dem har vi kunnat ventilera det som hänt.

    En annan svårighet som infaller i samband med att berätta för vänner är att man ibland sätter dessa i en svår situation då det inte är lätt för dem att veta hur de ska bete sig runt ämnet. Ska man fråga när man ses eller ska man bara ignorera ämnet? Ingen enkel fråga och inga självklara svar.

    Under perioden vi försökte bli gravida har vi många gånger sagt att efter denna månad berättar vi. När mensen sedan kommit och vi insett att det inte blev något denna månad heller har dock besvikelsen tagit över. Just dessa dagar när det är som mest definitivt att det inte blev något finns det ingen som helst lust att berätta. På menscykeldag fem, ungefär i samma veva som man börjar släppa att det inte blev något och därför skulle kunna vara redo att berätta, börjar behandlingen inför nästa försök. Kraftsamlingen inför nästa försök börjar och hoppet om att det denna gång skulle lyckas ökar. Det gjorde att vi då inte tog upp ämnet, utan hoppades istället på att vi några veckor senare skulle kunna få lämna det positiva beskedet att vi var gravida.

    Och så fortsatte det. På hösten samlade vi mod till oss och tänkte berätta för vår familj vad vi gick igenom. Min (Andreas) mormors försämrade tillstånd under hösten och senare bortgång gjorde att fokus flyttade helt ifrån oss, så vi berättade inte då heller.

    Istället blev vi äntligen gravida! Efter att länge ha funderat på att berätta om våra försök var vi väldigt redo att tidigt berätta om graviditeten, trots att vi var väl pålästa om missfallsrisken. Och vad var det värsta som skulle kunna hända? Vi skulle fått vara glada i onödan, och vad är det egentligen för fel med det? Det är ju inte så att missfallsrisken minskar för att man inte berättar. Tyvärr slutade ju graviditeten i just ett missfall men vi är ändå så extremt glada att vi tidigt berättade för våra familjer om graviditeten. Vi fick under en tid vara väldigt glada tillsammans och exalterade över att det nu äntligen hade hänt. Att vi nu äntligen var gravida. Senare berättade vi för våra vänner. Det var så mycket glädje och många var väldigt glada för vår skull.

    Hade vi inte berättat om graviditeten tidigt, innan vecka 12, hade det inte alls känts lika lätt att även berätta om missfallet. Att ha svårt att bli gravida är extremt påfrestande. Att få missfall är något enormt tungt att bearbeta. Att förstå vad som skett och försöka ta sig vidare är inte lätt. Nu har man någon att prata med och folk vågar komma fram till en och berätta att de tänker på en och hoppas det går vägen inom snar framtid.

    Vårt innerliga tips så här i efterhand är att berätta för familj och vänner. Eller åtminstone för en utvald vän som du kan prata med. Det underlättar och du känner dig inte ensam.

    Hur känner ni inför att berätta? Ni som har svårt att få barn, har ni berättat för någon i er omgivning?

    Ni som är/har varit gravida, hur kände ni inför att berätta? Berättade ni tidigt eller väntade ni till efter vecka 12?

    9+
  • Tack för all kärlek!

    Så mycket kärlek, omtanke och påhejningar vi har fått sedan vi berättade om vårt missfall förra lördagen. Vi visste att det var ett ämne som behövde komma upp till ytan och få lov att pratas om. Men vi visste inte till vilken grad. Det är så många som hört av sig med sina egna berättelser. Så många som har en liknande historia som vi. Det har gett ännu mer hopp och en känsla av att vi inte är ensam i detta. Tyvärr får man väl säga, för man önskar ingen att behöva genomgå den resa som vi är mitt i.

    Hade vi vetat hur mycket kärlek vi skulle få. Hur många som skulle visa omtanke för oss. Hur många som skulle vilja dela med sig av sina berättelser för oss och peppa oss så kanske vi skulle ha berättat om våra svårigheter med att bli gravida långt tidigare. Men vi kommer i ett senare inlägg fokusera mer på våra tankar om, och hur vi resonerade kring, att berätta eller inte berätta för familj och vänner.

    Nu ville vi bara tacka er för all kärlek och omtanke och säga att vi uppskattar att så många av er öppnat upp er och berättat era historier för oss. Det gör det på ett sätt betydligt lättare att bearbeta det som hänt och verkligen förstå att vi absolut inte är ensamma.

    Nu blickar vi framåt, känner absolut inte för att ge upp och är mer än någonsin taggade på att sätta kommande plan i verket.

    Känner ni att ni behöver öppna upp er, eller bara få skriva av er, känn er fria att skriva en kommentar till detta inlägg, eller ett meddelande till oss via vår Instagram, spermienochegget.

    13+
  • Allt går visst inte att planera

    Året är 2016. Det var elva månader sedan vi träffades första gången. Vi sitter på en supermysig italiensk restaurang på en av Lübecks mörkaste kullerstensgator. Restaurangen är så nära man kan komma en ”hemma-hos-restaurang”. Det kändes som att vi var inbjudna till den italienska familjens hem och åt. Maten var enormt god.

    Där satt vi och helt obekymrat pratade om framtiden tillsammans. Vi spånade på när det var dags att gifta oss. Var vi skulle resa nästa gång. I vilken månad vi ville ha barn. Var vi skulle åka på bröllopsresa. Vad vi ville uppleva tillsammans. Hur vi ville att vårt bröllop skulle vara. Hur många barn vi ville ha.

    Där satt vi på torget dagen efter och avnjöt en god tårtbit i solen lyckliga över att ha träffat varandra. Glada över att vara så väldigt synkade i vårt sätt att vilja leva. Lyckligt ovetandes om att det är helt omöjligt att planera in när man ska bli gravid.

    Gravid är inget man själv bestämmer att man ska bli. Gravid är inget man blir bara för att man slutar skydda sig. Gravid är inget man blir bara för att man slutar vara försiktig.

    Vi har upplevt väldigt mycket utav det vi pratade om den där kvällen i Lübeck. Bröllopet inföll 2 år senare sent på våren, vilket vi insett var ganska exakt som vi planerade.

    Men att planera när man ska skaffa barn går inte. Inte för oss.

    Det går att planera för när man kan vara redo. När man är redo att börja försöka. När man är redo att bli föräldrar. Men det går inte att planera för när man ska få barn.

    10+
  • Gravid på bröllopsnatten

    Jag minns månaden innan bröllopet när mensen var lite sen och jag tänkte “hoppas jag inte är gravid”. Oj vad jag fått äta upp det i efterhand. För vad hade ett bröllop utan alkohol och eventuellt lite illamående spelat för roll nu? Men hur ska man kunna klandra sig för den tanken, det är ju trots allt det man hört i hela sitt liv. Om man inte skyddar sig blir man gravid.

    Den månaden inföll mensen efter 50 dagar, jämfört med tidigare månaders 30 dagar. Inte konstigt man funderade på om det kunde vara en graviditet. Inte heller konstigt att man helt ovetandes, och uppe i allt vad bröllop innebär, inte funderade mer på den långa cykeln. Något vi senare skulle inse bara var början på ännu längre cykler.

    Bröllopet närmade sig. Så även ägglossningen. Vi som älskar planera blev så klart smått upphetsade bara av tanken att vi nu såg ut att ha möjlighet att få till den perfekta bröllopsnatten. Prognosen för ägglossning visade att bäst chans för graviditet var just den dagen. Tänk om vi blev gravida då.

    Bröllopet var för oss helt fantastiskt och nästan lite obeskrivligt bra. Precis så man vill att sitt bröllop ska kännas. Det var en sommarvarm dag i maj med en fest i en stenlada vi både då och i efterhand varit väldigt glada över att ha hittat. Med vänner och familj på plats njöt vi konstant hela dagen och kunde inte önska oss något mer.

    Där och då var vi lyckligt ovetandes om vad som låg framför oss.

    Dagen efter insåg vi att den där osannolika tanken om att vi skulle ha sån planeringstur att ägglossningen inföll precis vid bröllopsnatten var just osannolik. Det var helt enkelt inte möjligt att det skulle bli ett bröllopsnattsbarn med tanke på att prognosen för ägglossning sköts fram en dag.

    Nästa dag passerade och prognosen sköts fram ytterligare en dag. Så höll det på ett bra tag. Ett väldigt bra tag.


    Vår tanke är att ta er med på hela resan från första läkarbesöket genom tankar, funderingar och känslor till olika behandlingar och graviditeten som slutade i missfall.

    Vi kommer absolut inte ge upp även om det var ett extremt tufft besked och bakslag för oss. Vi kommer även skriva om det vi framåt kommer gå genom i vårt fortsatta kämpande mot ett efterlängtat barn.

    Vi tycker det är fantastiskt om vi på något sätt kan hjälpa till att normalisera barnlöshet och missfall genom att skriva om vår resa.

    Vill man är det bara att känna sig fri att skriva en kommentar. Vi är absolut inte ensamma i detta, i alla fall inte om man tittar på statistik. När vi nu öppnar upp för detta projekt förstår vi ännu mer hur viktigt det är att dessa ämnen kommer upp och får lov att pratas om.

    18+