• Vad jag inte vill höra som ofrivilligt barnlös

    Innan vi berättade att vi inte kunde få barn kom frågan “När ska ni ha barn?” titt som tätt. En fråga som man inte gärna vill få när man kämpar som mest. En fråga vi skrivit ett inlägg om tidigare. Denna fråga slipper vi nu eftersom de flesta känner till vår situation.  

    Det finns dock fortfarande kommentarer som dyker upp som jag upplever mindre härliga att höra när man befinner sig mitt i denna karusell. Jag tror inte vi är ensamma om att få liknande kommentarer och tror att fler som befinner sig i detta kan känna igen sig. Jag förstår att detta sägs med all välmening, med mycket kärlek och för att bringa hopp. Men ofta kan det leda till motsatsen och det kan lätt uppfattas fel. Vissa av kommentarerna kan uppfattas som att det skulle vara vårt fel att vi inte är gravida, att vi inte skulle gjort allt vi kunnat. Vissa kommentarer kan till och med antyda att den som säger det skulle veta bättre än våra läkare som arbetat med detta i många år.  

    Det är inte alltid jag känner mig mottaglig för tips och råd. Väldigt sällan faktiskt. Och den dagen jag är det skulle jag förmodligen fråga efter det själv. Om du verkligen vill dela med dig av något skulle du kunna fråga innan om personen vill ha ett råd.  

    Här kommer min lista på åtta kommentarer jag gärna slipper: 

    • Ni är så unga, ni har lång tid kvar att bli gravida. 

    Att vara ung och ha statistiken på sin sida hjälper inte när det ändå inte fungerar. Det gör inte det mindre ledsamt att det inte går. Tvärt om. För varje år minskar den procentuella chansen att bli gravid (även om den inte minskar speciellt drastiskt i vår ålder) och om det inte funkar nu varför ska det gå när vi blir ännu äldre? Så nej, en kommentar som denna ger i alla fall inte mig hopp.  

    • Slappna av. Om ni bara slappnar av händer det. Tänk inte på det. 

    Mitt i detta med läkarbesök flera gånger i veckan och sprutor som ska tas specifika tidpunkter är det inte så lätt att bara låta bli att tänka på det. Detta kanske har fungerat för någon. Men inte för att de slappnade av eller lät bli att tänka på det utan för att spermien befruktade ägget. Hur vi än vrider och vänder på detta är det trots allt vetenskap och biologi bakom ett barn. Det här med att slappna av är också intressant för jag tror de flesta kan hålla med om att de var ganska avslappnade kring det hela när de började försöka bli gravida. Det var bara spännande och kul,  inte stressande. Men fortfarande inget barn. Så var det barnlösheten eller stressen som kom först? Vi gör vårt bästa för att inte slukas upp av detta och jobbar på att inte bli uppstressade men kommentarer som denna hjälper inte till.  

    • Boka IVF så blir ni gravida.  

    Om det hade varit så enkelt hade inga IVFer behövt genomföras. 

    • Njut av att bara vara ni. Ni kan sova ut, gå ut och äta och ta en drink eller ligga på soffan en dag.  

    Vi älskar att spendera tid med varandra och gör det mer än gärna. Men vi bestämde oss för att försöka skaffa barn just för att vi vill ha barn. Vi vill inte bara vara vi. Vi känner oss nöjda med att uppleva världen ur en vuxens perspektiv, vi har haft våra sovmorgnar och vi vill inget hellre ha än det som andra föräldrar har. 

    • Vi fick också försöka ett tag innan vi blev gravida. Det tog tre månader för oss. Det är bara att fortsätta försöka.  

    Jag vet att kommentarer inte är menad som ett hån men den kan faktiskt uppfattas så. Det har gått 29 månader sedan vi slutade med p-piller. Vi har genomfört behandlingar i 19 månader. Så klart vi kommer fortsätta försöka, men det är inte bara att fortsätta försöka. Att jämföra det vi går igenom med tre försök kan kännas som en förminskning av vårt problem.  

    • Jag känner en vän…  

    Det verkar finnas ett stort behov av att berätta om alla de känner som blev gravida innan IVF, under IVF eller på något annat sätt. Och oftast var det när ”de som minst tänkte på det” som de blev gravida. Jag förstår såklart att det sägs med välmening och för att ge hopp om att det går. Men det var de och vi är vi. Varje människa är unik och bara för att det fungerat för någon behöver det inte betyda att det fungerar för en annan.  

    • Vems fel är det?  

    Vad spelar det för roll egentligen? Vi har bestämt oss för att leva tillsammans och vill bli föräldrar tillsammans. Det är därför vårt problem, eftersom det är vi som inte kan få barn.  

    • Det kommer gå bra, det löser sig.  

    Det hoppas vi såklart och något annat vågar vi inte tänka på men det vet vi inte säkert. Jag tror man vill försöka trösta med dessa orden men det ända jag kan känna är att det vet vi inte. Ingen kan lova att det kommer gå och då behöver man inte säga det heller.  

    Så klart kommer det väldigt fina och värmande kommentarer också och oftast behöver man inte konstla till det för mycket. Det räcker att finnas där och lyssna. Man behöver inte ha svar eller lösningar på allt. Det räcker att säga att man finns där och att man håller tummarna för oss.  

    Har ni fått några kommentarer ni skulle klara er bättre utan?  

    7+
  • Som att springa ett lopp

    Ibland kan jag känna att det är som att vi springer ett lopp. Ett lopp som vi trodde skulle vara några 100 meter eller kanske någon kilometer. Ett lopp som vi började hoppfulla och med pigga ben. Detta lopp har visat sig vara längre än vi någonsin vågat tänka. Loppet handlar inte längre om att sätta något rekord eller ta sig i mål på en viss tid. Vi vill bara komma i mål överhuvudtaget.  

    Det visade sig vara ett lopp där alla är med under olika förutsättningar och där loppet är olika långt för alla deltagare. Vissa hinner inte ens påbörja uppvärmningen, vissa springer några kilometer, vissa springer det långa loppet vid vår sida och vissa tar sig aldrig i mål. Loppet genomförs under olika förutsättningar där vissa har fått tag i en cykel och vissa i en Ferrari. Vi har inte hittat vårt hjälpmedel än och har ännu bara våra ben att springa med.  

    Vissa har hunnit springa om oss och gå i mål flera gånger medan vi inte ens fått en skymt av mållinjen. För oss är det ett lopp där mållinjen hela tiden flyttas fram och sträckan känns oändligt lång.   

    Det enda vi vet är att en dag kommer loppet vara över. Vi kan bara hoppas att det är för att vi nått målet, för då vet vi att priset kommer vara värt allt kämpande.  

    11+
  • Nya planer… Igen

    De senaste dagarna, sedan mensen var ett faktum, har varit lite upp och ner (mest ner kanske). Vi hoppas ju så otroligt mycket varje gång vilket gör att fallet blir ganska högt. Och detta fallet kan ha varit det högsta. Innan vi blev gravida var vi ganska “vana” vid att få ett negativt resultat och vi hade nog skärmat av oss från vad ett negativt resultat faktiskt betydde. Mest för att skydda oss från känslan av det där fallet. Nu efter att vi en gång fått ett positivt resultat och faktiskt har fått uppleva lyckan i att lyckas och att vara gravida känns det som vi är så mycket mer medvetna om vad det faktiskt är vi går miste om varje gång det inte tar sig. Därav att detta var den absolut jobbigaste gången att få det negativa resultatet.  

    I föregående inlägg skrev vi om att vi tagit kontakt med en IVF-klinik och att vi även bokat in ett besök hos dem. Detta besök har vi faktiskt bokat av. Det är inte lätt att veta hur vi ska tänka kring detta med IVF och vi tror vi tagit rätt beslut med att avboka, men är ändå inte helt säkra på vad vi egentligen skulle vilja göra. Det var dock väldigt skönt att ha, och veta att vi hade ett nästa steg inplanerat.  

    Man kan ju fråga sig varför vi avbokat det inledande mötet trots att vi inte vet om det känns rätt eller fel. Besöket avbokades efter ett samtal med vår läkare som absolut tror att vi kommer bli gravida utan IVF. Det är här det svåra kommer in. Vi kan tro och vi kan hoppas men ingen kan veta eller lova att vi kommer bli gravida igen snart. Hade vi bara vetat att det skulle krävas 2, 5 eller 8 försök och x antal månader till hade det varit betydligt enklare att stå ut med väntan och längtan. Det vi är oroliga för är att det ska ta ytterligare två år att bli gravida “på egen hand” igen och att vi i så fall skulle ångra att vi inte påbörjade en IVF nu. Även om vi såklart vet att det inte är säkert att vi skulle bli gravida genom IVF heller. Men det känns som att några av de steg som kan påverka en graviditet skulle kunna uteslutas genom IVF.  


    IVF står för In vitro-fertilisering, som betyder ungefär befruktning i laboratorium. Det är det samma som om ni har hört om provrörsbefruktning. Det är en behandling där ägget plockas ut ur kvinnan och befruktas utanför kroppen. Det befruktade ägget, som dåmera kallas embryo, sätts tillbaka i livmodern och där fäster det förhoppningsvis och fortsätter sitta fast och utvecklas till ett barn. 
    
    Själva IVF-behandlingen består av många olika moment och kan göras på två olika sätt. Antingen kallar man det ett långt protokoll, och då tar behandlingen ca 2 månader, eller så kallar man det ett kort protokoll, och då tar behandlingen ca 1 månad. Hur man går genom IVF-behandlingen bestäms av läkare efter ens förutsättningar. 
    
    Vill du läsa mer om IVF och de olika momenten i en behandling kan du hitta mycket mer information på 1177.se, eller på Skåne Läns Landsting. 

    Genom landstinget kan par som är ofrivilligt barnlösa få tre stycken IVF-försök finansierade. Det finns dock vissa kriterier som behöver vara uppfyllda för att behandlingen ska finansieras av landstinget. Bland annat ska man ha försökt få barn under ett års tid och man får inte har några gemensamma barn sedan innan. Under sommaren 2019, när vi hade genomfört en hel del hormonstimulerade behandlingar i försök att bli gravida, skickade vår läkare en remiss till Reproduktionsmottagningen i Malmö (RMC). (Som är den mottagning i Skåne som genomför landstingsfinansierade IVF.) Vi fick som svar att vi behövde göra några fler tester för att kunna utesluta några anledningar till att det inte blivit någon graviditet, bland annat kontrastundersökning av passage i äggledare. I november skulle de sista svaren från dessa undersökningar skickas in men då vi blev gravida skickades dem så klart inte in.  

    Nu efter missfallet när vi behöver påbörja behandling igen är det dock inte så lätt att vi bara kan ta vid där vi var i november och skicka in remissen. Eftersom det nu räknas som att vi kunde bli gravida “på egen hand” behöver vi åter testa och misslyckas ett år till för att bli berättigade landstingsfinansierad IVF. Så i november 2020 kan vår läkare tidigast skicka in en remiss till RMC och vi kan då ställa oss i kön. Det som vi är oroliga för, och som var en liten bidragande faktor till att vi kontaktade en privat IVF-klinik, är att denna kö som vi kan ställa oss i först i november är väldigt lång. Vår läkare meddelade dock att kön inte är så lång just nu (tidigare har det varit upp emot ett års väntan). Nu håller vi bara tummarna att kötiden inte kommer påverkas nämnvärt till november om vi skulle behöva IVF. Dock är inte heller IVF-behandlingar utan att vara påverkade av Covid-19. Många kliniker har pausat sina IVF-behandlingar för att kunna avlasta vården. Det i sin tur skulle kunna göra köerna ännu längre när det väl öppnas upp för möjligheten till IVF igen.  

    Eftersom vår läkare tror till nästan 100% att vi kommer kunna bli gravida igen utan IVF och att detta mest troligt kommer ske innan november, kan vi ju inte tro mindre på det. Vi har därför bestämt att vi ska ge det till november med hormonstimulerande behandlingar och så får vi ta det från där om vi inte skulle bli gravida innan dess.  

    13+
  • Ägglossningstester under lång tid

    Redan innan vi själva hunnit googla hur man egentligen gör om man vill optimera sina chanser till att bli gravida informerade vår fertilitetsapp att den rekommenderade att vi skulle ta ett ägglossningstest. Dagen efter stod vi på apoteket, framför de förvånansvärt dyra testerna. Vi slog till på ett tiopack direkt och gick hem för att kissa på stickan.

    Vi vill minnas att vi var någonstans runt menscykeldag 16. Menscykeln börjar räknas från menstruationens första dag och därefter fortsätter man att räkna alla dagarna fram till nästa menstruation börjar. Som sagt i förra inlägget är en menstruationscykel vanligtvis runt 30 dagar. Tidpunkten för ägglossning varierar också och infaller omkring 12 – 16 dagar innan nästa menstruation börjar. Vi borde alltså närma oss ägglossning.

    Från det att mensen tagit slut ökar produktionen av ett hormon i hypofysen i hjärnan. Detta hormon gör att ägget mognar i äggstocken. I takt med att dessa hormon frigörs, ökar ägglossningshormonet LH (Luteiniserande hormon). Det är detta som gör det möjligt att ta ägglossningstest för att ta reda på när ägglossning ska ske, då det är detta ämne som ägglossningstesterna reagerar på. Ägglossningshormonet LH har ökad koncentration cirka 24- 36 timmar före ägglossning och genom att kartlägga när LH-koncentrationen är som högst kan man ta reda på när befruktning kan ske.

    Genom att ta ett test vid samma tid varje dag kan man se om det sker en ökning av LH. Detta genom att strecket för testzonen blir starkare och starkare. Först när det är lika starkt eller starkare än strecket för kontrollzonen är det ett positivt resultat, och man kan förvänta sig en ägglossning.

    Varje eftermiddag togs ett test. Alltid med ett svagt streck för testzonen. Efter en googling hade vi fått tipset att klistra upp varje teststicka på ett papper och skriva datum. På så sätt skulle man enkelt kunna se när det skedde en förändring i styrkan på strecket. Sagt och gjort. Dag för dag ökade antalet stickor på pappret. Någon dag ökade streckets styrka, för att dagen efter minska igen. Var och varannan dag skiftades mellan hoppet om att ägglossningen var på gång till osäkerheten kring varför styrkan minskade utan att nå kontrollzonens styrka. Tiopacket minskade snabbt och det stod klart vi behövde fler paket.

    Så fortsatte det fram till ägglossning på dag 52, 36 ägglossningstest senare. Efter detta var vi lite fundersamma över den långa cykeln som till slut blev 64 dagar lång, eftersom den vanligtvis borde vara runt 30 dagar. Samtidigt hade vi läst att menscykel kunde vara lite oregelbunden när man slutat med p-piller. Det var ju trots allt under lång tid jag tagit hormoner, så det var kanske inte konstigt att kroppen behövde tid. Och hoppet levde ju trots allt, vi hade tajmat ägglossningen.

    Mensen kom och en ny cykel var på gång. När denna fortsatte och fortsatte och fortsatte till dag 67 kunde vi inte längre skylla allt på de där p-pillren. Efter ett samtal med en fin vän som varit i samma sits hade vi ett nummer till en gynekolog.

    Någonstans här var projektet “skaffa barn” igång på riktigt. Ett projekt som bara börjat och som skulle lära oss otroligt mycket. Både om våra kroppar och om varandra. För om det finns något positivt med denna resa är det att banden mellan oss bara blir starkare och starkare för varje dag som går.

    10+