• Nya planer… Igen

    De senaste dagarna, sedan mensen var ett faktum, har varit lite upp och ner (mest ner kanske). Vi hoppas ju så otroligt mycket varje gång vilket gör att fallet blir ganska högt. Och detta fallet kan ha varit det högsta. Innan vi blev gravida var vi ganska “vana” vid att få ett negativt resultat och vi hade nog skärmat av oss från vad ett negativt resultat faktiskt betydde. Mest för att skydda oss från känslan av det där fallet. Nu efter att vi en gång fått ett positivt resultat och faktiskt har fått uppleva lyckan i att lyckas och att vara gravida känns det som vi är så mycket mer medvetna om vad det faktiskt är vi går miste om varje gång det inte tar sig. Därav att detta var den absolut jobbigaste gången att få det negativa resultatet.  

    I föregående inlägg skrev vi om att vi tagit kontakt med en IVF-klinik och att vi även bokat in ett besök hos dem. Detta besök har vi faktiskt bokat av. Det är inte lätt att veta hur vi ska tänka kring detta med IVF och vi tror vi tagit rätt beslut med att avboka, men är ändå inte helt säkra på vad vi egentligen skulle vilja göra. Det var dock väldigt skönt att ha, och veta att vi hade ett nästa steg inplanerat.  

    Man kan ju fråga sig varför vi avbokat det inledande mötet trots att vi inte vet om det känns rätt eller fel. Besöket avbokades efter ett samtal med vår läkare som absolut tror att vi kommer bli gravida utan IVF. Det är här det svåra kommer in. Vi kan tro och vi kan hoppas men ingen kan veta eller lova att vi kommer bli gravida igen snart. Hade vi bara vetat att det skulle krävas 2, 5 eller 8 försök och x antal månader till hade det varit betydligt enklare att stå ut med väntan och längtan. Det vi är oroliga för är att det ska ta ytterligare två år att bli gravida “på egen hand” igen och att vi i så fall skulle ångra att vi inte påbörjade en IVF nu. Även om vi såklart vet att det inte är säkert att vi skulle bli gravida genom IVF heller. Men det känns som att några av de steg som kan påverka en graviditet skulle kunna uteslutas genom IVF.  


    IVF står för In vitro-fertilisering, som betyder ungefär befruktning i laboratorium. Det är det samma som om ni har hört om provrörsbefruktning. Det är en behandling där ägget plockas ut ur kvinnan och befruktas utanför kroppen. Det befruktade ägget, som dåmera kallas embryo, sätts tillbaka i livmodern och där fäster det förhoppningsvis och fortsätter sitta fast och utvecklas till ett barn. 
    
    Själva IVF-behandlingen består av många olika moment och kan göras på två olika sätt. Antingen kallar man det ett långt protokoll, och då tar behandlingen ca 2 månader, eller så kallar man det ett kort protokoll, och då tar behandlingen ca 1 månad. Hur man går genom IVF-behandlingen bestäms av läkare efter ens förutsättningar. 
    
    Vill du läsa mer om IVF och de olika momenten i en behandling kan du hitta mycket mer information på 1177.se, eller på Skåne Läns Landsting. 

    Genom landstinget kan par som är ofrivilligt barnlösa få tre stycken IVF-försök finansierade. Det finns dock vissa kriterier som behöver vara uppfyllda för att behandlingen ska finansieras av landstinget. Bland annat ska man ha försökt få barn under ett års tid och man får inte har några gemensamma barn sedan innan. Under sommaren 2019, när vi hade genomfört en hel del hormonstimulerade behandlingar i försök att bli gravida, skickade vår läkare en remiss till Reproduktionsmottagningen i Malmö (RMC). (Som är den mottagning i Skåne som genomför landstingsfinansierade IVF.) Vi fick som svar att vi behövde göra några fler tester för att kunna utesluta några anledningar till att det inte blivit någon graviditet, bland annat kontrastundersökning av passage i äggledare. I november skulle de sista svaren från dessa undersökningar skickas in men då vi blev gravida skickades dem så klart inte in.  

    Nu efter missfallet när vi behöver påbörja behandling igen är det dock inte så lätt att vi bara kan ta vid där vi var i november och skicka in remissen. Eftersom det nu räknas som att vi kunde bli gravida “på egen hand” behöver vi åter testa och misslyckas ett år till för att bli berättigade landstingsfinansierad IVF. Så i november 2020 kan vår läkare tidigast skicka in en remiss till RMC och vi kan då ställa oss i kön. Det som vi är oroliga för, och som var en liten bidragande faktor till att vi kontaktade en privat IVF-klinik, är att denna kö som vi kan ställa oss i först i november är väldigt lång. Vår läkare meddelade dock att kön inte är så lång just nu (tidigare har det varit upp emot ett års väntan). Nu håller vi bara tummarna att kötiden inte kommer påverkas nämnvärt till november om vi skulle behöva IVF. Dock är inte heller IVF-behandlingar utan att vara påverkade av Covid-19. Många kliniker har pausat sina IVF-behandlingar för att kunna avlasta vården. Det i sin tur skulle kunna göra köerna ännu längre när det väl öppnas upp för möjligheten till IVF igen.  

    Eftersom vår läkare tror till nästan 100% att vi kommer kunna bli gravida igen utan IVF och att detta mest troligt kommer ske innan november, kan vi ju inte tro mindre på det. Vi har därför bestämt att vi ska ge det till november med hormonstimulerande behandlingar och så får vi ta det från där om vi inte skulle bli gravida innan dess.  

    13+
  • ”När ska ni ha barn?”

    Är det en artighetsfras precis som ”hur är det idag?”, ”vilket fint väder det är” och ”hoppas helgen varit bra”?

    Eller är det en fråga vi inte bör ställa?

    “När ska ni skaffa barn?” “Du är gift, har jobb och hus. Är det inte dags för barn nu?” “Vill inte ni ha barn?” “Har ni funderat på att skaffa barn?” “Är du gravid?”

    Vad vill personen som ställer frågan få ut av svaret? Är man beredd på ett ärligt svar? Har man ens funderat på vad svaret kan bli? Vill man bara vara först ut att få svaret?

    – Det verkar tyvärr som att vi inte kan få barn naturligt. Vi har försökt väldigt länge.

    – Ja det hade varit fantastiskt. Det är faktiskt det enda vi saknar just nu.

    – Jo, vi vill inget hellre än ha barn.

    – Vi funderar på det flera gånger om dagen.

    – Nej jag är inte gravid. Och även om jag skulle vara det skulle den frågan inte vara anledningen till att jag berättade för dig. Jag hoppas verkligen att jag någon gång får anledning att berätta det. Den dagen kommer jag vara överlycklig.

    Frågorna är många och kommer i olika former vid mer eller mindre passande tillfällen. För många kanske det inte är en jobbig fråga att få men att få den raka frågan ”när ska ni ha barn?” som ofrivilligt barnlös kan vara känsligt. Det är inte alltid man känner för att öppna upp sig på lunchen för en kollega eller dra ner stämningen på en middag genom att säga som det är. Eller så orkar man helt enkelt inte prata om det.

    Jag tycker frågan är svår och jag har både upplevt lättnad och panik när den kommit. Helt beroende på vem som ställt frågan, hur den varit formulerad men framför allt vid vilket tillfälle och i vilket sammanhang den ställts. Ibland har jag upplevt att den varit ställd av kärlek av nära vänner och ibland av ren nyfikenhet eller som en ”artighetsfras” av mer ytligt bekanta.

    Under vår tid som ofrivilligt barnlösa har frågan kommit flera gånger. Oftast har det blivit ett kort och flyktigt svar om att vi får se när det händer. För det mesta har diskussionen slutat där och ett annat samtalsämne har tagit vid. Men i några få fall har följdfrågor fortsatt komma vilket alltid slutat med en dålig känsla och tårar som trycker på. Jag vet att jag någon gång svarat ”man vet aldrig när det kan hända” som att någonstans mellan raderna i mitt ickesvar ge ett svar. När inte det räckt har jag förlängt det med ett inövat svar jag känt mig trygg i att använda och som leder bort samtalsämnet.

    Många ofrivilligt barnlösa kämpar i det tysta och mår dåligt över det. Jag skulle därför nästan önska att vi slutade fråga varandra när de ska ha barn. Men bara nästan. För egentligen vill jag inte att vi ska sluta prata med varandra om vägen fram till en eventuell graviditet eller själva graviditeten. Det är bara det att jag tror att frågan behöver tänkas igenom.

    För genom att helt undvika frågan låter vi den stå kvar i mörkret och vara något som är fel. Hela anledningen till att vi börjat skriva om vår resa är ju för att det behöver lyftas till ytan och få ta plats. Vi behöver däremot skapa en medvetenhet om att det var fjärde gång frågan ställs inte kommer tas emot väl. Var fjärde person har problem att få barn. Nyfikenheten hos den som frågar kommer stillas i en sekund medan lidandet hos den som får frågan kan göra sig påmind resten av dagen, resten av månaden eller kanske till och med resten av året.

    Jag tycker vi behöver fundera på när, var, hur och framförallt till vem vi ställer frågan. Jag har upplevt det som jobbigt att få frågan från en ytligt bekant eller kollega jag möter i lunchrummet, medan det till och med har kunnat vara skönt när en nära vän har frågat och man får möjlighet att prata om det.

    Hur viktig frågan än må vara är det en högst privat del av livet som man kanske inte vill dela hur som helst. Jag har även upplevt att formuleringen på frågan spelat stor roll. Jag tror vi skulle behöva omformulera frågan och kanske ska vi fråga om personen i fråga funderat på om den skulle vilja ha barn, istället för när. För det behöver ju inte vara att man inte kan få barn, man kanske inte vill ha barn över huvud taget. Oavsett om man väljer att ställa frågan eller ej behöver man vara beredd på svaret och acceptera det svar som ges, oavsett om man tror på det eller inte. I sinom tid kommer du mest troligt få svaret oavsett, när svaret är redo att ges.

    Hur känner du för denna fråga?

    10+