• Att ”tvingas” berätta

    Vi har i ett tidigare inlägg berättat om vår resa till London där vi hade några nervösa minuter både på apoteket och i säkerhetskontrollen på flygplatsen. Nervositeten var dock inte riktigt över bara för att vi landat.  

    Vi var i ett tidigt skede av vår behandling och jag har för mig att det var andra eller tredje behandlingen som vi genomförde med sprutor. Vi hade ännu inte berättat att vi försökte skaffa barn och än mindre att vi genomförde en behandling eftersom vi inte kunde få barn själva. Det faktum att vi skulle spendera en hel helg borta med mediciner som behöver ligga i en kyl, gjorde det lite svårt att inte berätta. För hur konstigt skulle det inte vara om vi bara smög in en spruta i kylen och vår kompis skulle plocka ut något. Lite svårt att snacka bort måste jag medge.  

    Vi skulle helt enkelt bli “tvungna” att berätta. Jag väljer att sätta tvungna inom citationstecken för det kändes inte som ett direkt tvång utan snarare kanske ett bra tillfälle att få en anledning att berätta för en nära vän. I detta stadie hade vi, eller kanske framför allt jag (Izabella), en tanke om att det snart skulle gå och att vi på ett kul och spektakulärt sätt skulle få berätta för alla att vi skulle bli tre. Mer om varför vi inte berättade tidigare kan ni läsa i detta inlägg där vi går genom vår egna tankar kring att berätta eller inte berätta.   

    Även om det är en av mina absolut bästa vänner som jag delar i princip allt med, kändes det lite nervöst när stunden närmade sig. Hur berättar man egentligen en sådan sak? Vi hade ju knappt några svar alls vid detta tillfälle (och har egentligen inga fler svar idag, endast en massa erfarenhet) och viste inte ens själva vad vi kastats in i.  

    ”Jag bara säger det”

    Jag bestämde mig för att bara säga det. Vi hade en kort stund i lägenheten innan vi skulle ge oss in till centrum. Min vän stod i badrummet och då bara sa jag det. “Vi försöker bli gravida men kan inte bli gravida på egen väg. Jag tar nu mediciner som behöver ligga i kylen och skulle därför behöva låna den.” Jag vill minnas att vi fällde några tårar och kramades. På vägen in till centrum pratade vi om barnlöshet och som de flesta vi stöter på känner alla någon som varit barnlös så ämnet var inget nytt för vår vän heller.  

    Helgen fortlöpte som nästan vilken weekend som helst. Det enda som kunde ge en antydan till vår barnlöshet måste varit det faktum att när alla andra hade med sig dricka till hemmafesten hos vår vän, hade vi med oss sprutor.

    2+
  • Att flyga med kylväska och sprutor

    Vi har i ett tidigare inlägg berättat om när vi lyckades tajma två läkarbesök i en cykel så vi kunde vara iväg på en weekend i London under en behandling. Vi slutade det inlägger med en liten cliffhanger när vi sa att vi i ett annat inlägg skulle berätta hur resan dit med medicinen gick. 

    Planen var att jag var och jobbade i Malmö, gick på mitt läkarbesök, hämtade upp medicinen och hoppade på tåget till Kastrup på Triangeln. Andreas jobbade i Helsingborg och tanken var att han skulle ta med en kylväska och hoppa på tåget mot Kastrup. Ganska enkelt kan tyckas men hela planen och behandlingen höll faktiskt på att skita sig redan innan vi ens kommit iväg. Som vanligt hade jag problem att få tag i medicinen. Första apoteket hade inte medicinen men det visade sig att apoteket precis vid Triangel skulle ha den. Jag cyklade därför tillbaka till mitt jobb, lämnade cykeln och jobbade den sista timmen innan jag i god tid loggade ut.  

    Därefter gick jag bort till apoteket och det var såklart några före mig. Tiden gick men kön blev inte kortare. När det var en kvar före mig, och den som stod framme hos apotekaren hade stått där ett bra tag utan att det började kännas som de började bli klara, började jag bli väldigt stressad. Det var nu inte alls lång tid till tåget skulle gå. Jag gick därför fram till pensionären som satt helt lugnt och väntade, som hade numret innan mig och berättade att jag var tvungen att få med mig denna medicin. Men att jag skulle med ett tåg till flygplatsen om mindre än tio minuter och frågade därför snällt om jag kanske skulle kunna få gå före henne i kön. Svaret blev: “Jag har faktiskt också mycket att göra och har inte tid att vara här hela dagen.” Lite snopet sa jag snällt okej samtidigt som stressen växte i mig. En annan apotekare måste sett mitt stressade utryck för när pensionärens nummer ropades upp öppnade hon en kassa till och jag fick min medicin. Med påsen i högsta hugg och med resväskan flygande efter mig sprang jag sedan till tåget och hann precis med det.  


    Väl framme på flygplatsen kom vi fram till säkerhetskontrollen. Vi sa direkt till att vi hade kylväska och flytande medicin med oss och fick ställa oss vid sidan och öppna den. Vi hade laddat upp med alla papper vi läst på nätet skulle vara bara att ha med. Det var allt ifrån bipacksedel, läkarjournal och utdrag från läkemedelsjournalen. När säkerhetspersonalen började titta i papperna kunde de inte hitta någonstans där det stod att den skulle förvaras kallt. Vi blev lite nervösa även om vi var säkra på att det stod någonstans eftersom vi läst det tidigare och för att den faktiskt ska förvaras kallt. Det var bara att börja bläddra i den ganska långa bipacksedeln. Efter en stund hittade vi det och fick komma igenom.  

    Ett lite roligt sidospår i det hela är att vi i ett fack i kylväskan hade en vinöppnare. En sådan med kniv och hela köret som de helt missade i jakten på texten i bipacksedeln. Detta insåg vi först när vi kommit fram till London och för att inte bli tvungna att lämna bort den i säkerhetskontrollen på vägen hem fick den bo kvar hos våra kompisar i London.

    Detta var snart två år sedan. Det var ungefär 3 personer som visste om att vi aktivt försökte bli gravida. Nu skulle vi bli tvungna att berätta för en fjärde. Vi behövde ju faktiskt lägga in sprutor i hennes kyl. 

    5+
  • Fördel med att ha berättat

    Måndag och ännu ett läkarbesök. Det är inte alltid lätt att få ihop alla dessa besök med både en jobbkalender, en privat kalender och en läkares kalender. Idag resulterade det i att vi fick klämma in ett besök på lunchen. Jag var ändå på kontoret i Malmö och det kändes onödigt att Andreas skulle köra hela vägen ner för ett besök på 10 minuter så jag var där själv.  

    Vi hade kick-off med min ena arbetsgrupp och skulle byta lokalisering under lunchen. Min fina kollega skulle ändå köra så hon körde mig till läkaren så det gick väldigt smidigt idag. Det är verkligen en av de mest positiva sakerna med att ha berättat på jobb. Det blir inte konstigt när jag ännu en gång säger att jag behöver gå iväg för ett läkarbesök, och i detta fall kunde jag till och med få hjälp att lösa logistiken.  

    Äggen hade växt som de skulle och det var många som var runt 20-21 millimeter. Så många att läkaren inte ens mätte alla. Som en extra boost för äggen bestämdes att jag skulle ta ytterligare 150 enheter Menopur när jag kom hem. Detta skulle kunna medföra lite magsmärta men det kan det ju vara värt om de fungerar. Jag blev även ordinerad att ta en ägglossningsspruta precis innan läggdags. 

    Väldigt nöjd över att ha hämtat ut ägglossningssprutan dagen innan, hoppade jag efter tio minuter in i min kollegas bil och kunde fortsätta min arbetsdag. Nu har vi gjort allt vi kan göra vad gäller den medicinska denna cykel. Nu får kroppen göra sitt och vi får hålla tummarna att det går vägen. 

    6+
  • Berätta för arbetsgivare

    Vi har tidigare nämnt att vi innan vi blev gravida inte hade berättat för så många att vi försökte. Det var i de flesta fall inget aktivt val att inte berätta utan det bara blev så. Vi hoppades så mycket att det skulle ske nästa gång att det aldrig riktigt blev läge att berätta.  

    När det gäller våra arbetsgivare var det dock ett aktivt val att inte berätta. Dels för att det känns som och är något väldigt privat att försöka bli gravid och något som de flesta inte ens funderar på att berätta för sin arbetsgivare. Vår tanke var att om eller när vi satte igång med en IVF skulle vi berätta eftersom vi då räknade med att det skulle bli svårt att boka in alla läkarbesök utan det märktes. Nu i efterhand skulle det såklart varit lättare om vi berättat tidigare eftersom det blivit en del läkarbesök även utan IVF.  

    Ett av de starkaste skälen till att jag, Izabella, valde att inte berätta var rädslan att bli behandlad som ”någon som ändå snart kanske ska vara föräldraledig” och att jag därför skulle bli bortprioriterad från vissa saker. Jag vet ju såklart att en arbetsgivare inte får prioritera baserat på om någon är gravid eller inte, men oron fanns ändå där någonstans. För varför skulle jag få den nya tjänsten jag sökte om jag ändå snart skulle vara borta? Eller varför skulle min arbetsgivare satsa en 1,5 årig lång utbildning på mig om jag inte skulle hinna gå klart hela innan jag blev gravid?  

    I tider då livet hamnat lite på paus eftersom drömmen inte vill slå in har det känts viktigt att någonting i livet ändå gått framåt. I mitt fall har karriären fått ta lite större plats och varit det som jag satsat på. Därför fanns en rädsla att även det skulle förvinna om vi berättade.  

    Som tur var fanns spökena bara i huvudet och jag har fått en fantastisk respons och stöd från mina kollegor och min chef. Nu är jag glad att ha berättat och läkarbesöken blir lite lättare att klämma in i kalendern. 

    4+
  • Berätta eller inte berätta?

    En av anledningarna till att man inte pratar om att det är svårt att bli gravida eller att man fått ett tidigt missfall tror vi ligger mycket i att det “allmänna rådet” är att inte berätta för någon om sin graviditet innan vecka 12. För det finns ju trots allt en ökad risk för missfall då. Statistik säger att cirka 80% av alla missfall sker innan vecka 12.

    Om allmänna rådet är att inte berätta för någon innan vecka 12 är det inte konstigt att folk inte berättar om hur svårt det kan vara att bli gravid, eller om ett missfall. Men om 1/3 av alla graviditeter slutar i missfall, och 1/5 av alla par har svårt att bli gravida. Hur kan det då vara så farligt att berätta?

    Vi själva funderade mycket fram och tillbaka under hela perioden som vi kämpade med att bli gravida om vi skulle berätta, för vem och när. Vi var väldigt tidigt överens om att vi inte ville vara en del utav problemet att tysta ner det. Vi ville försöka normalisera det. Men trots det var det få som kände till att vi försökte bli gravida. Konstigt kan man tycka. Men när man är mitt i en kamp och flera gånger i månaden kastas mellan hopp och förtvivlan är det inte så lätt att bara berätta. Kanske behöver man ha varit i en liknande situation för att kunna förstå hur viljan över att berätta hela tiden står i någon form av relation till hur mycket man faktiskt orkar dela med sig av.

    Någonstans handlar det inte bara om att berätta, för efter det kommer det följdfrågor. Några av personerna man berättat för frågar av medkänsla hur det går. Ibland kommer frågan vid en tidpunkt i månaden när man är full av hopp för att man ska prova något nytt eller när man är i skedet då man vet att man prickat ägglossning och väntar på att få ta det testet som förhoppningsvis ska visa positivt. Just då kanske det inte är så jobbigt att svara. Men dagen mensen kommit och det gått ännu en månad då man misslyckats är frågan inte lika lätt att svara på. Det är viktigt att ingen misstolkar detta stycke och slutar fråga helt. Vi vill bara lyfta ett argument till att man väljer att inte berätta eller väljer att berätta för bara några få. Själv har vi tyckt det varit skönt att några få vetat om vår situation och med dem har vi kunnat ventilera det som hänt.

    En annan svårighet som infaller i samband med att berätta för vänner är att man ibland sätter dessa i en svår situation då det inte är lätt för dem att veta hur de ska bete sig runt ämnet. Ska man fråga när man ses eller ska man bara ignorera ämnet? Ingen enkel fråga och inga självklara svar.

    Under perioden vi försökte bli gravida har vi många gånger sagt att efter denna månad berättar vi. När mensen sedan kommit och vi insett att det inte blev något denna månad heller har dock besvikelsen tagit över. Just dessa dagar när det är som mest definitivt att det inte blev något finns det ingen som helst lust att berätta. På menscykeldag fem, ungefär i samma veva som man börjar släppa att det inte blev något och därför skulle kunna vara redo att berätta, börjar behandlingen inför nästa försök. Kraftsamlingen inför nästa försök börjar och hoppet om att det denna gång skulle lyckas ökar. Det gjorde att vi då inte tog upp ämnet, utan hoppades istället på att vi några veckor senare skulle kunna få lämna det positiva beskedet att vi var gravida.

    Och så fortsatte det. På hösten samlade vi mod till oss och tänkte berätta för vår familj vad vi gick igenom. Min (Andreas) mormors försämrade tillstånd under hösten och senare bortgång gjorde att fokus flyttade helt ifrån oss, så vi berättade inte då heller.

    Istället blev vi äntligen gravida! Efter att länge ha funderat på att berätta om våra försök var vi väldigt redo att tidigt berätta om graviditeten, trots att vi var väl pålästa om missfallsrisken. Och vad var det värsta som skulle kunna hända? Vi skulle fått vara glada i onödan, och vad är det egentligen för fel med det? Det är ju inte så att missfallsrisken minskar för att man inte berättar. Tyvärr slutade ju graviditeten i just ett missfall men vi är ändå så extremt glada att vi tidigt berättade för våra familjer om graviditeten. Vi fick under en tid vara väldigt glada tillsammans och exalterade över att det nu äntligen hade hänt. Att vi nu äntligen var gravida. Senare berättade vi för våra vänner. Det var så mycket glädje och många var väldigt glada för vår skull.

    Hade vi inte berättat om graviditeten tidigt, innan vecka 12, hade det inte alls känts lika lätt att även berätta om missfallet. Att ha svårt att bli gravida är extremt påfrestande. Att få missfall är något enormt tungt att bearbeta. Att förstå vad som skett och försöka ta sig vidare är inte lätt. Nu har man någon att prata med och folk vågar komma fram till en och berätta att de tänker på en och hoppas det går vägen inom snar framtid.

    Vårt innerliga tips så här i efterhand är att berätta för familj och vänner. Eller åtminstone för en utvald vän som du kan prata med. Det underlättar och du känner dig inte ensam.

    Hur känner ni inför att berätta? Ni som har svårt att få barn, har ni berättat för någon i er omgivning?

    Ni som är/har varit gravida, hur kände ni inför att berätta? Berättade ni tidigt eller väntade ni till efter vecka 12?

    9+