Hopp och förtvivlan

Ofrivillig barnlöshet går inte riktigt att bearbeta eller sörja för vi vet aldrig om vi kommer lyckas. Vi är mitt i det hela tiden. För varje månad med tabletter, sprutor, otaliga läkarbesök och för varje ägg som inte blivit befruktat kan vi inte riktigt sörja och gå vidare för någonstans där finns ju hoppet fortfarande kvar. Vi hoppas ju att det ska ge med sig.  

För varje månad av misslyckande har tvivlet krupit på. Kommer det någonsin att ta sig? Kommer det någonsin fungera? Kommer vi bli föräldrar? Men efter varje månad av misslyckande har vi hjälpt varandra upp. Det är hoppet om att det kanske går nästa månad som hjälpt oss upp igen. Hoppet och viljan att en dag få bli föräldrar.  

För det är lite så våra senaste månader, eller år, sett ut. Hoppet när man tar de där sprutorna. Hoppet när man dag för dag kan se på ultraljudsskärmen hur äggen växer. Hoppen när den sista sprutan är tagen och man vet att inom tre dagar kommer det vara ägglossning. Sedan besvikelsen och förtvivlan när mensen är ett faktum. När det går upp att ännu en månad gått utan ett positivt resultat.  

Mitt i allt kämpande känner vi att vår resa gett oss en otrolig ödmjukhet till livet som inte skulle uppstått om vi inte var så nere i den stora besvikelsen eller upplevt det där tvivlet. Vi känner ödmjukhet till varandra, till vårt hem, våra vänner och till livet. Vi har fått en större förståelse för andra människor och kommer aldrig säga till någon som går igenom en kris att vi förstår dem. Man kan inte förstå förrän man är där själv. Istället känner vi oss ödmjuka inför de som kämpar.  

Det är inte synd om oss. Livet är underbart med alla dess toppar och dalar, även om tvivlet ibland tar överhand. En dag bara måste det vara vår tur.  

13+

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *